Påklädning...
Jag anser mej själv vara en ganska lugn person. Jag hettar inte lika ofta på mina nära och kära som en del andra. På en "hettnings-skala" från 1-10 där 1 är supercool och 10 är superaggro så skulle jag nog bedöma mej själv som en trea. Varken för het eller för cool.
Men det finns två olika scenarion som jag vet att jag har superlätt till att brinna av en eller ett par säkringar. Det första är väldigt enkelt, på morgonen.
När jag är trött och inte fått vakna till liv riktigt ännu (och detta kan ta ett tag) så önskar jag bara att alla kunde smyga på tå runt omkring mej och göra mej till lags utan att jag behövde yttra ett ord. En perfekt morgon skulle se ut ungefär såhär: Jag vaknar av mej själv, kliver upp och ser att Helmer redan sitter och äter frukost med Frida som förutom att ta hand om båda våra barn även har hunnit koka gröt och brygga kaffe till mej. Hon skiner upp när jag kliver in i köket och önskar mej en god morgon och frågar om hon får hälla upp kaffe åt mej. Jag mumlar lite surt "mmm" till svars och hon smyger därefter till kaffebryggaren och häller upp en köpp. Ställer den på bordet framför mej, kysser mej på kinden och viskar i örat "jag älskar dej". Helmer äter frukosten utan att ställa till några som helst problem och sitter därefter och väntar på att jag ska bli klar. När han märker att jag är redo att sätta igång denna dagen så plockar han bort sin tallrik och går och tvättar sej runt mun varpå han går och byter sin egen skitblöjja och klär på sej riktigt fort.
Andra scenariot är påklädningen. Ni som har barn förstår säkert varför det är så lätt att hetta till i just dessa lägen men ni som inte har barn ska få det förklarat. Tänk er att försöka klä på någon som absolut inte vill samarbeta, varken med att sitta still eller ta på sej ett enda plagg. Det enda personen du försöker klä på vill är att slippa ifrån den idiot som försöker hålla i en. Samtidigt så är jag oftast lite stressad, påväg till dagis, eller för att han inte ska hinna bli så varm eller så har vi bråttom någon annanstans. Det är inte lite som ska kläs på heller (i kronologisk ordning): blöjja, underställsbyxor, underställströjja, tjocksockar, fleecebyxor, tjocktröjja, halskrage, overall, skor, mössa och vantar. Är man påväg till dagis ska man även hinna packa en väska med snuttefilt, tutte, sovkläder, extra kläder och eventuellt blöjjor. I dessa lägen är jag så frustrerad så Frida kan inte ens säga "har du packat ner snutten?" utan att jag ska hetta. "JAG SKA" blir det till svar med min argaste stämma eller, "vafan, ser det ut som att jag inte sysslar med någonting, gör det du!" varpå hon blir sur (naturligtvis) och detta gör ju inte situationen bättre. Varför kan jag inte bara lära mej att svara "nej älskling, kan du hämta den?". Med den lilla kommentaren hade vi sluppit dom spänningarna som blir av att man skäller ut varandra. All min ilska släpper dock så fort vi kommit ut genom dörrarna. Då är allting normalt igen, "lagomcoola" farsan är tillbaka. Men Frida är ju kvar inne irreterad.
Det jag vill ha sagt är även fast man gör sitt bästa kan man alltid försöka bli bättre och jag hoppas att genom att skriva detta bli lite bättre på att inte hetta. För barnens skull men även för min och fridas skull. För vem vill egentligen göra någon arg eller vara arg själv?
Men det finns två olika scenarion som jag vet att jag har superlätt till att brinna av en eller ett par säkringar. Det första är väldigt enkelt, på morgonen.
När jag är trött och inte fått vakna till liv riktigt ännu (och detta kan ta ett tag) så önskar jag bara att alla kunde smyga på tå runt omkring mej och göra mej till lags utan att jag behövde yttra ett ord. En perfekt morgon skulle se ut ungefär såhär: Jag vaknar av mej själv, kliver upp och ser att Helmer redan sitter och äter frukost med Frida som förutom att ta hand om båda våra barn även har hunnit koka gröt och brygga kaffe till mej. Hon skiner upp när jag kliver in i köket och önskar mej en god morgon och frågar om hon får hälla upp kaffe åt mej. Jag mumlar lite surt "mmm" till svars och hon smyger därefter till kaffebryggaren och häller upp en köpp. Ställer den på bordet framför mej, kysser mej på kinden och viskar i örat "jag älskar dej". Helmer äter frukosten utan att ställa till några som helst problem och sitter därefter och väntar på att jag ska bli klar. När han märker att jag är redo att sätta igång denna dagen så plockar han bort sin tallrik och går och tvättar sej runt mun varpå han går och byter sin egen skitblöjja och klär på sej riktigt fort.
Andra scenariot är påklädningen. Ni som har barn förstår säkert varför det är så lätt att hetta till i just dessa lägen men ni som inte har barn ska få det förklarat. Tänk er att försöka klä på någon som absolut inte vill samarbeta, varken med att sitta still eller ta på sej ett enda plagg. Det enda personen du försöker klä på vill är att slippa ifrån den idiot som försöker hålla i en. Samtidigt så är jag oftast lite stressad, påväg till dagis, eller för att han inte ska hinna bli så varm eller så har vi bråttom någon annanstans. Det är inte lite som ska kläs på heller (i kronologisk ordning): blöjja, underställsbyxor, underställströjja, tjocksockar, fleecebyxor, tjocktröjja, halskrage, overall, skor, mössa och vantar. Är man påväg till dagis ska man även hinna packa en väska med snuttefilt, tutte, sovkläder, extra kläder och eventuellt blöjjor. I dessa lägen är jag så frustrerad så Frida kan inte ens säga "har du packat ner snutten?" utan att jag ska hetta. "JAG SKA" blir det till svar med min argaste stämma eller, "vafan, ser det ut som att jag inte sysslar med någonting, gör det du!" varpå hon blir sur (naturligtvis) och detta gör ju inte situationen bättre. Varför kan jag inte bara lära mej att svara "nej älskling, kan du hämta den?". Med den lilla kommentaren hade vi sluppit dom spänningarna som blir av att man skäller ut varandra. All min ilska släpper dock så fort vi kommit ut genom dörrarna. Då är allting normalt igen, "lagomcoola" farsan är tillbaka. Men Frida är ju kvar inne irreterad.
Det jag vill ha sagt är även fast man gör sitt bästa kan man alltid försöka bli bättre och jag hoppas att genom att skriva detta bli lite bättre på att inte hetta. För barnens skull men även för min och fridas skull. För vem vill egentligen göra någon arg eller vara arg själv?
Då var man igång...
Idag har jag, Frida, Helmer och August varit på turné runt om i Östersundstrakten...
Dagen började med att vi egentligen besämde oss för att bara vara hemma och mysa. Men efter några snabba telefonsamtal så var dagen istället fullbokad med både "grattisniharfåttenbebis" fika och uppföljande middag.
Denna tiden i Helmers liv är så otroligt kul att följa, hade man haft nog med dineros hade man hyrt in en kameraman att punktmarkera han. Sen hade man kunnat ta fram filmklippen lite längre fram i tiden. Ungefär då trotsåldern startar. Tänk vad skönt att bara skickas tillbaka i sinnet till denna underbara tid då allt är på topp när dom är som jobbigast!
Hur som helst, fikat ute i Lit hos Jessica, Jesper, William och deras lilla. Underbart mysigt och avslappnande. Sen vidare till middagsbjudning ute i Lugnvik hos Sandra och Micke och deras två barn Ella och Elias.
Så grymt skönt att slippa tänka på mat och mellis osv. för en dag.
Tack alla ni!
Nu blire att mysa ner sej i soffan och försöka få minstingen att somna.
Punkt för idag.
