Stålpappan

Igår efter att Helmer hade kommit hem från dagis så bestämde jag att Helmer och jag skulle gå ner till Robin och hälsa på. En promenad på cirka 500 meter. Väl nere så blir jag bjuden på kaffe och Helmer sätter igång att utforska Robins hus. Efter dryga halvtimmen så ringer Frida och ber mej springa hem och sätta på potatisen för att hon har tagit August och åkt upp på BVC för att kolla hans hosta. Jaja tänker jag och slänger på Helmer ytterkläderna igen och knatar hemåt.

Just när potatisen ligger tryggt i grytan och vattnet ska till att börja koka så ringer Frida pånytt.
Undra vad hon vill nu, tänker jag och svarar.
Hon berättar att August hosta har förvärrats och att han har fått svårare att andas. Det har även börjat komma segt slem ur näsa och extremt mycket segt slem ur munnen.
Doktorn på BVC har remissat dom vidare till akuten inne på Östersund sjukhus och dom är redan påväg.

Herregud vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Frida har bilen och jag måste fortfarande ta hand om Helmer som börjar bli hungrig och trött.

Jag fortsätter så att laga mat hemma medans jag blir mer och mer orolig och frustrerad över vad som händer inne på akuten. Ovetenskap är nog en av de jobbigaste känslorna som finns. Hela världen snurrar kring en och det känns som att allting är grått. Lite som att någon har slagit en medvetslös och man just vaknat upp, ovetandes om allt.

Lite senare ringer Frida upp mej och berättar att August har blivit inlagd på bevakning och att de har tagit massor av tester på våran nästan tre månaders bebis, massa sprutor och blodprov, usch stackars barn.
Hon berättar att läkarna tror att han har fått RS-virus (en slags stark förkylning) och har börjat behandla honom för det. Syre genom inhalering och adrenalininhalering varannan timme.

Stackas barn. Dom ska inte ens kunna bli sjuka när dom är så här små. Lillen som ligger med tre olika kablar nu. En till inhalering av syre, en till dropp och en till foten för att kolla puls och syrevärde i blodet. Timmarna går och jag går och lägger mej.

På morgonen ringer jag upp Frida och frågar hur natten varit. Hon säger att natten varit det värsta hitintills då han slemmat och haft extremt svårt att andas under större delen av natten. Det var först vid ett tiden som det lugnade ner sej och hans hälsa har varit hyfsat sen dess.

Under dagen så far jag upp för att hälsa på dom på sjukhuset. Fortfarande samma läge. Han är dålig och behöver syre genom en kabel till näsan för att kunna andas ordentligt. Lite senare kom läkarna och meddelande att han har både RS-virus och någon slags infektion. Skönt ändå att kunna sätta fingret på vad det var. Nu vet vi i alla fall vad vi kämpar mot, eller vad han kämpar mot. Läkaren säger att med hjälp av inhalering av syre och intubering av adrenalin plus lite antibiotika kommer han att bli bättre inom ett par dagar. Skönt. Det värsta kan vara över. Vilken otrolig tyngd som släppte från hjärtat med en gång. Nu kommer jag kunna sova lite bättre inatt i alla fall.

Idag går mina tankar till alla barn som inte tillfrisknar, och självklart en bamsekram till dom föräldrar och släkt som blir lämnade kvar med ett hål i hjärtat. Stackars, stackars människor, jag tänker på er...